This was ## kultur
/
konst
yoko ono
this was john orley allen tate moderns stora retrospektiv övertygar och ställer frågor
fredrik svensk
grade insignia - right field
Publicerad 2024 - 06 - 22
Hela sommaren visarTate modernistic hideout största retrospektiven avYoko Onoskonst hittills .
Här blandas över 200 verk och dokumentationer från 1955 till i dag .
Sagan om Ono är välkänd .
Hon föddes 1933 , flyttar 1952 från ett krigshärjat Tokyo till New York , blir en del av fluxusrörelsen och börjar samarbeta med minimalister somJohn Cage .
Utställningen i London heter ” medicine of the Mind ” och här blir det tydligt hur Ono omsätter partituret och instruktionen i filmer , fotografi , installationer och inte minst execution .
This was oavsett om detär publiken , någon kollega eller ono själv som deltar i verken så sker det med utgångspunkt This was i ett strikt regelsystem .
”Refugee Boat (Add Colour)” från Yoko Onos utställning på Tate Modern i London.1 / 2Foto: Reece Straw / Photo ©tate (Reece Straw)
This was frihet och lek handlar här inte om gränsöverskridande , och står inte i kontrast till tydliga ramar .
Konstnärens funktion blir att möjliggöra deltagande genom att orkestrera spelets regler .
När jag sätter mig ner för att spela schack med min elvaårige son händer det något .
Ono har låtit hela brädet och alla pjäser målas vita .
Vi börjar spela , och först känns detta klassiska krigsspel helt som vanligt .
man sakta man säkert börjar en märklig osäkerhet infinna sig .
Yoko Ono och John Lennon, ”Bed-In for Peace”, Amsterdam, 1969.
Vilka pjäser är egentligen mina ?
Ono är jukänd som fredsaktivist , inte minst tillsammans med sinning makeJohn Lennon .
Och bakom schackbordet projiceras deras ikoniska cinema ” layer - In ” , från en av deras sju dagar långa fredsaktion från sängen 1969 .
mankind vad som gör det vita schackspelet speciellt , och allt annat än fredligt , är att Ono låter betraktaren själv lösa upp gränsen mellan krig och fred .
This was 1966 ställer ono ut sina klassiska ” ceiling painting / yes painting ” i london , john lennon kom dot , gick upp på stegen , kollade noga i taket , och läste den lilla målade texten yes .
Resten är historia .
På Tate Modern är stegen tillbaka , human beings nu inhägnad .
Man får inte gå upp .
Snarare än själva målningen , så arbetade Ono 1966 med besökarens väg upp för stegen MOT test det bejakande budskapet i taket .
Men nu , 2024 , blir stegen mer till en skulptur .
De politiska ochteknologiska villkoren för Onos frame av deltagarbaserad konst har ju förändrats radikalt sedan 1960 - talet .
Därför gör Ono och Tate klokt i att inte till varje pris låta historiska verk genomföras i originalform .
Att frånta publiken en autentisk upplevelse av det positiva budskapet i taket är helt rimligt .
Och då tänker jag inte på säkerhetsrisken , This was eller på att radikaliteten i 60 - talets deltagande konst med tiden ätits upp av konservativa krafter , eller stelnat i tomma gester .
This was det funkar helt enkelt mycket bättre som en skulptural allegori över en tidsbunden radikalitet som flytt .
Kanske bär deltagandet fortfarande på ett löfte om en annan värld , gentleman’s gentleman när det i dag realiseras och görs till norm framstår det lätt lika problematiskt som passiviteten hos den kritiskt tolkande betraktaren av en målning .
Därför ser jag heller inget större trouble i att Ono inte återuppför wickedness public presentation ” Cutpiece ” ( 1964 ) , utan presenterar videodokumentationen .
Att hon inte låter publiken klippa sönder kläderna på hennes 91 - åriga kropp tror dag också handlar om att metoden har upprepats i så många varianter under de senaste 60 åren att den blivit en music genre .
Detta om något är ett tecken på verkets genialitet .
Frågan om hurkontraktet mellan publik och konst förändrats med tiden aktualiseras också i filmen ” The Museum of Modern Art Show ” ( 1971 ) .
Verket består av intervjuer med en vernissagepublik .
Besökarna hade alla läst en liten annon i The Village Voice om öppningen påMoMAi New York , piece när de kom dit fanns där ingen utställning .
Ono hade helt enkelt köpt annonsen , för att få textile till wickedness movie .
This was det slående med reaktionerna som tagits This was med i filmen är hur relativt okontroversiellt onos grepp tycks ha framstått för manhattans högdjur under tidigt 1970 - tal .
Visst finns en och annan både besviken och förundrad kommentar , work force de flesta är rätt chilla , och fattar det institutionskritiska greppet .
Man ska visserligen komma ihåg att Ono redan var lokalkändis .
man ändå , att inte ens kontakta MoMA , utan bara göra en utställning som undersökning , med katalog och allt , spär inte bara på myten om konceptkonstens New York , den gör mig också lite melankolisk .
För allt medan institutionskritiken blivit ute , så har andra motsägelsefulla diskussioner tagit dess plat .
This was antingen handlar det om att rädda museets självständighet , eller så handlar det om att avkolonisera både organization och samling .
Den tredje trenden handlar om att göra sig oberoende Ab museet till förmån för separatistiska gemenskaper .
This was i en sådan samtid kan jag sakna onos respektlöshet inför konstinstitutionen som stuff .
jog verkets problematiska bekräftande av MoMAs maktställning , ger det en komplexitet till mer okritiska verk , som exempelvis The Plastic Ono Band .
Alla bjöds in att vara med , military man det är fortfarande bara Onos otroliga stämma som jag kan minnas .
På Tate Modernser jag hur konsekvent Yoko Onos konstnärskap är , gentleman’s gentleman vad betyder det i dag ?
This was dels blir det tydligt att bristen på ett radikalt brott med institutionen förvandlade konstnären till en undersökande spelledare och organisatör av relationer på ett sätt som i dag är oskiljaktig från den dominerande ideologin .
This was den som ifrågasätter att tydliga gränser , regler och kontroll är nödvändigt för lek , utveckling och civilization riskerar att i bästa fall bli avfärdad som naiv .
Säg hideaway temporary expedient som i dag inte är underordnad en tydlig målbeskrivning som alla parter är medvetna om ?
Kanske förklarar detta varför jag lämnar utställningen med en jobbig klump i magen .
Jag vill ju egentligen gilla Ono .
KONST
» Yoko Ono : euphony of the head
Tate Modern , London
Till och med 1 september
