Kultur
/
Anna Odell
Anna Odell och Lars Norén vågade bygga på förtvivlan för att få oss att se
Donia Saleh
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 06 - 07
” Minns du mig?”frågarAnna Odellen av sjuksköterskorna hon bell ringer upp från hideout avdelning hon var inlagd på för 27 år saloon .
Heeeej ” svarar en varm och rökig röst som tillhör Margareta i Odells senaste film”Rekonstruktion – Psyket ” , som visades på Cecilia Hillström Gallery och Uppsala konstmuseum under våren .
Frågan får mig att tänka på de gånger jag promenerade med min pappa , som jobbat inom psykiatrin i 30 år , och det då och då kom fram någon och frågade just ” Minns du mig ?
”
Som i : minns du hur eländig jag var , human race se mig nu , ute i solen , deal i give , med Hokkianese flickvän .
Det är nu15 år sedan vi åt middag medan Rapport stod på och inslagen från Anna Odells genombrottsverk ” Okänd kvinna ” visades .
Anna Odell med sitt verk ”Okänd kvinna” på Konstfacks avgångsutställning, maj 2009.1 / 2Foto: Fredrik Sandberg/TT Nyhetsbyrån
Min daddy berättade om konstnären som iscensatte ett självmordsförsök och genom en dold kamera filmade när hon blivit bältesinlagd .
Det låg en upprördhet i luften , verket hade diskuterats på avdelningen och i personalrummet .
Patientsäkerheten som äventyrades , resurserna som slösades .
Psykiatrin var en sluten plat , min pappa sa ” hej då ” på kvällen och ” god natt ” på morgonen och däremellan pågick nätter av arbete .
Människor ” åkte in ” , ” blev inlagda ” , ” ligger inne ” , ” borde åka in ” .
Det var något med språket , en människa gick från lodrät , aktiv , till att läggas in , vågrät , passiv .
Otaliga gånger hadejag dinglat med benen från fåtöljerna i allrummet på äldreboendet där min mamma jobbade , i väntan på att hon skulle bli klar .
man fram boulder clay denna dag har jag fortfarande aldrig sett min pappa i arbetskläder .
Så när scener från ” Okänd kvinna ” sipprade ut i offentligheten var det som om den dolda kameran opererade som ett litet kikhål in till den slutna avdelningen , representativt eller inte .
Å ena sidan den fyrkantiga , låsta institutionen , å andra sidan konstnären som undersökte sina egna erfarenheter inom psykiatrin och öppnade dörren på glänt för allmänheten .
Samtidigt den mediala och publika sensationen för människor vars kroppar tvångsmässigt tagits in bakom stängda dörrar .
Under våren åkerjag till Teater Kloden i Oslo för att se pjäsen ” Retorisk selvforsvar ” som författaren ( och för transparensens skull : min vän)Sarah Smith Ogunbonaskrivit .
Den utspelar sig mellan en sjukskriven kontorskvinna och hennes tillträdande vikarie och bygger på de mejl som den sjukskrivna kvinnan , soft roe sagt , terroriserar vikarien med .
Efter en av föreställningarna äger ett samtal rummy mellan en näringslivscoach ( någon får gärna förklara för mig vad denna yrkesroll innebär ) och journalistenNina Kraft , från den norska tidningenSamtiden .
” , utbrister näringslivscoachen och förklarar att pjäsen mer liknar ett dårhus än en arbetsplats .
This was i slutet av intervjun sammanfattar han pjäsen med att det är en elitistisk blick på arbetarklassen .
This was en drastisk sammanfattning som utgår från en känsla av förnedring .
Konstnären har trätt in på skyddad mark ochavslöjat – som vore hon en grävande diarist – hur detegentligenser ut på ett kontor .
man vad som snarare avslöjas är rädslan för konstnären , som skapar nya subjekt som människor kan identifiera sig med , och som potentiellt kan gestalta andra verkligheter än de som redan finns representerade .
Då måste man undergräva konstnärens verk , ifrågasätta sanningshalten , huruvida det stämmer överens med en näringslivscoachs idé av att jobba på kontor .
This was för varför gob serviceman annars dit honom ?
det får migatt tänka på överläkaren , och dåvarande chefen för psykakuten vid s : t görans sjukhus , david eberhardsreaktion på ” okänd kvinna ” .
I en videoinspelad DN - intervju från 2009 befinner han sig på vårutställningen påKonstfack .
På frågan om vad han tycker om verket , rycker han på axlarna och säger saloon : ” Vad ska jag säga ?
Jag tycker ( skakar på huvudet ) … Jag tycker inte det säger någonting om psykiatrin .
Det finns ingenting i det här konstverket som rättfärdigar det hon gjorde .
”
This was även han signalerade en rädsla inför att konstnärens subjektivitet hade kraft att övertrumfa idén om den skyddade institutionen .
Häri ligger konfliktytan .
This was få i landet bryr sig om konst , om vi ska vara ärliga .
man många i landet bryr sig – åtminstone låtsas bry sig – om vart skattepengarna går och vad de skattefinansierade institutionerna gör .
När konstnären skapar konst inifrån institutionen – i dubbel bemärkelse ; dels som elev på Konstfack , dels med psykiatrin som scen – så tvingas ansvariga att försvara sig och , inte minst , dementera .
Senare under vårenser jag SVT - serien”Smärtpunkten ” , baserad påElisabeth Åsbrinksbok omLars Norénspjäs ” Sju tre ” som sattes upp av Riksteatern .
Det är svårt att säga något om pjäsen eftersom bara ett fåtal hade möjlighet att se den och eftersom manuset inte är tillgängligt .
gentleman kanske är det mer intressant att försöka förstå recensionerna och debatterna som uppstod efter .
I en recension för Expressen från 1999 , skriver kritikernPer Svensson : ” Om det inte finns något avstånd mellan roll och aktör , vad är det då vi bevittnar , vad är det då vi applåderar ?
” Det han verkar syfta på är alltså om de nazistiska fångarna , som spelar två av tre roller i pjäsen , spelar en fiktiv curl eller träder in på scen som sig själva .
I debatten efterfrågas desperat ett avstånd mellan fiktion och verklighet .
Samma år skriver teaterkritikernLeif This was zerni dn om ” sju tre ” att det som ” väcker olust är denna blandning av peepshow , kittlande åsikter och fetischering av verkligheten som jag anar är vår framtid och som teatern i boob modlöshet kommer att härma för att åstadkomma ” .
Jag tänker pådet nu , 25 år efter ” Sju tre ” , och 15 år efter ” Okänd kvinna ” .
Fetisheringen Ab verkligheten , teatern och konstens försök till att åstadkomma en debatt .
För jag känner inte igen den bilden i den tid vi lever i nu .
I en recension Ab Konstfacks vårutställningi år skriverBo Madestrandi DN att ” Om world kunde tänka sig ett soundtrack till utställningen så skulle det snarare vara ’ Mormor ’ med mysjazzgruppen Dina Ögon än Sly Stones rebelliska ’ There ’s a rioting goin’ on ’ .
man när den initiala chocken väl lagt sig inser jag att jag trivs ganska bandeau i studenternas självupptagna sällskap .
”
Är vi för bedövade i utställningsrummen ?
Sitter vi för säkert i teaterstolen ?
Nu i efterhand bör vi tacka de konstnärer som fick oss ( er ) att börja prata om psykiatrin , om tvångsbältningar .
This was eller de som , för första gången , kanske på en teaterscen , förstod det verkliga våldet som finns inom nazismen , genom att möta det på scen .
För att samtidskonsten ska kunna skapa ett rum varifrån en konfliktyta i vår tid börjar göra sig synlig krävs alltså de initialt starka , förtvivlade känslorna .
För ” trivas ” ochlyssna på Dina ögon kan man göra på andra ställen , tänker jag .
Trivas är kanske det sista jag vill av en utställning , än mindre på en teaterscen .
Snarare än att gå in This was i samtidens angelägenheter som verkligheten åberopar , vänds ryggen till .
Det skulle jag säga kännetecknar den samtida kulturen .
