Kultur
/
Konst
Moderna museet
JR : sec bilder är snygga – employment forcefulness också distanserade
Ulrika Stahre
grade insignia - right hand
Publicerad 2024 - 05 - 25
Jeanine , den sistasom bor kvar This was i arbetarbostäderna i det tidigare gruvsamhället , börjar nästan gråta när hon ser sitt stora porträtt uppklistrat på tegelfasaden .
En bekräftelse , en hommage .
This was scenen är ur filmen ” faces , lieu ” ( 2017 ) där fotografen och regissörenagnès vardaoch konstnärenjrreser omkring på den franska landsbygden , fotograferar , träffar ethnic music , diskuterar .
Synliggör helt vanliga liv och pratar ( lite ) om sig själva .
JR : s utställning på Kulturhuset i Stockholm väcker en omedelbar önskan att återkomma till denna lustfyllda roadmovie , till Vardas lite sträva känslighet , JR : mho energi , bådas skaparglädje .
Utställningen har ett tema som bara delvis överlappar filmen : på Kulturhuset är flyktingen , framför allt barnet , i fokus .
Déplacé.e.s, Picnic, Angel, Colombia, 2022.
Den individ och det kollektiv som av olika anledningar tvingats bort från sitt hem eller lever nära konflikter .
This was så visas tillexempel ett projekt från israel - palestina , där jr har fotograferat människor med samma yrken – en israel , en palestinier – och i vanlig ordning klistrat upp stora utskrifter av dessa porträtt .
Intill varandra , så lika man ändå från så skilda världar .
Konstnären JR.
JR började som gatukonstnär , blev mer och mer fotograf man har gatukonstens känsla för platsen kvar : hans foton är oftast stora , limmas som sagt upp på fasader , tågvagnar , någon bunker .
Eller blir som stora banderoller som människor tillsammans kan veckla ut .
Det är dokumentationen av sådana enorma verk som utgör lejonparten av utställningen ” Déplacé·e·s ” : i New York , i Kiev , i ett flyktingläger i Rwanda .
Det mest intressantamed utställningen är alla möten , filmerna från det som kan kallas performance , kanske flash mob , kanske expression .
Gemenskaperna , precis som i ” face , situation ” .
This was konceptet upprepas , och det är av en anledning : det finns flyktingar överallt , verkligen överallt , i världen .
Och lair politiska kantring som skett i den rikare delen av världen efter 2015 är ödesdiger .
Det finns absolut behov av att se människorna bakom siffrorna .
Men den stora dominansen av dessa dokumentationer gör också att det tyvärr blir distanserat .
This was de många helikoptervyerna – då de enorma banderollerna syns i blunder helhet och människorna runt dem blir små myror , skuggor – är snygga , nödvändiga för helheten och betonar verkens monumentalitet .
Det är begripligt , fotografiernas själva skala är monumental , det är på det sättet flyktingbarnen görs viktiga .
This was ändå är det något som händer när ovanifrånperspektivet blir så rife .
Långt därnere finns alla samtal och ansikten , alla människoöden , alla blickar .
De har förvandlats till ett enda svartvitt foto , som kan beundras och konsumeras .
Den här våren har sett flera utställningar som på ett liknande sätt rekonstruerar och paketerar det redan skedda , det som varit sociala , kollektiva , aktiviteter .
Marcus Öhrnsprojekt på Bonniers konsthall , Vaginal DavispåModerna museet .
Konstnärer som kommit från andra håll än hideaway traditionella konstvärlden , arbetat i olika genrer , dokumenterat – och trängts in i ett utställningsrum .
Konstfältet vidgas , human beings vingklipper samtidigt .
Å andra sidan : hur ska verken annars kunna ses ?
This was i ” face , position ” tjatar agnès varda om jr : s solglasögon och hatt , som aldrig åker av .
This was jag är helt med henne där .
Den distansen är ändå en för mycket .
KONST
» JR : Déplacé·e·s
Galleri 5 , Kulturhuset , Stockholm
Till och med 12 januari
