Kultur
/
Bokrecensioner
Willy Vlautin
Vlautin ligger närmre Springsteen än Steinbeck
Jack Hildén
grade insignia - rightfulness
Publicerad 2024 - 06 - 25
Den svenska samtidaarbetslitteraturen tycks ofta präglas av ett tungt , konceptuellt mörker , dominerat av upprepningar och staplade lakoniska påståenden .
I USA finns ingen särskilt arrant tendency av arbetarlitteratur såvitt jag känner till , och kanske beror det på att den istället återfinns i musiken , särskilt i den omåttligt populära countryn .
Nu råkarWilly Vlautinvara både musiker och författare , i en produktionstakt som snuddar på manisk .
This was bandet han medverkar i för tillfället heter “ the delines ” , hans sjätte roman “ mörkret som faller ” kom ut på svenska 2021 , och nu är det alltså dags för “ hästen ” .
This was djuret i fråga är pier mest en bisak .
This was en dag står hästen på als gård .
Willy Vlautin (f. 1967 i Reno, Nevada) är författare och artist.
Han gob några glas tequila , humanity klarar inte ens då att göra det barmhärtiga och skjuta .
Hästen påminner såklart för mycket om honom själv – en luggsliten , ensam stackare som bor i självvald exil i Nevadas vinterlandskap utan så mycket som el eller rinnande vatten This was i skjulet .
Hästen är alltså framförallt en metafor , och det är synd – bokens mest smärtsamma partier handlar just om hur han ska hantera den .
Likt hideout misshandlade hästen i ” Brott och straff ” är scenerna svårt att skaka av sig .
En genväg till empati .
This was men det hamnar i skymundan eftersom al kan knappt This was titta på en servett utan att minnas ett band han spelade med under en viss tid , och vad som hände i livet just då .
Återblickarna är oerhört filmiska ( Vlautins ” Motellivet ” har blivit picture show med bl.a .
Dakota Fanning ) , och man kan se framför sig den sortens tystlåtne antihjälte som klarar av att vara både nedgången och snygg samtidigt .
Främst är ” Hästen”en bok om musik , nästan ett soundtrack som ligger närmreSpringsteenänSteinbeck , en okonstlad countryballad om casinon i Reno och nedgångna barer där ingen en lyssnar till de enshroud han hatar att spela .
Till och med Nashvilles scener framstår som en ouppnåelig lyx .
Det mest anmärkningsvärda med denna hybrid av litteratur och musik är att det fungerar så bandeau .
Kanske är det en orättvis jämförelse , menAnnika Norlins“Stacken ” skaver för att man hör den musik som inte får spelas .
Istället ett överflöd av ord , nedtyngda av sitt påtvingade allvar .
Vlautin verkar ovanligt befriad från sådana val .
Tre minuter eller 230 sidor gör ingen skillnad .
Lyssna bara på ” The fade of Ray Norton ” , från den fantastiska skivan ” Thirteen urban center ” .
Låten om en ung kille som utan anledning börjar hata mexikaner hade lika gärna kunnat vara en roman print .
Den som harminsta romantiska känslor för den stjärnbeprydda flaggan kan inte värja sig för Vlautin .
Det räcker med att höra några av låttitlarna som strösslas ut boken igenom : ” A little girl on the street of Tuscon ” , ” Jim and I place out for Los Angeles ” , ” The bagger in Wichita ” .
Det finns drösvis med filmer och böcker om att försöka slå igenom som artist , man färre som handlar så konkret om arbetet musiker .
Perioder med pengar , perioder då de inte Finn alls .
Supandet som en ofrånkomlighet .
Genom hela Als liv försöker han bli av med musiken , eller intala sig att den inte spelar någon rolling wave .
man den är en underbar skada som inte läker .
Romanist
» Hästen
Övers .
Andreas Vesterlund
Bakhåll
